Förlåt, förlåt och åter igen, förlåt!
Förlåt! Förlåt för att jag inte har skrivit, förlåt...
Men i alla fall!!! Det har hänt såpass mycet den senaste tiden, att jag knappt vet vart jag ska börja. Så, prepare for wall of text of doomish.(Måste få skriva av mig helt enkelt)
Vi kan börja med något som har gått såpass fort att jag inte vet hur det gick till. Jag fick reda på att min mormor hade fått cancer, i lungorna och i levern på samma gång. Det slog mig inte att hon kunde försvinna ur mitt liv, men när min mamma ringde mig på jobbet, en onsdag vid lunch tid, och sa att det är nog dags att säga farväll, så föll min värld samman. Det blev helt blankt, min chef, som visste vad som hände efter att pratat med min syster(som jobbar i samma butik som jag) som redan sprungit iväg, sa att det var helt okay om jag ville göra samma sak. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, jag nickade väl och mumlade något, medan jag gick min väg ner tillbaka till min mejeri kyl för att fortsätta med mitt arbete. Min o-vetande kollega som precis anlänt malde på som vanligt, men det var bara blankt hos mig, jag försökte köra på som vanligt. Jag nämnde något att jag kanske var tvungen att jag eventuellt kanske är tvungen att smita iväg tidigare, och jag fick till svar "Visst, säg till när bara så drar vi vagnar först". Jag körde på, i kanske 10 minuter, innan allt slog mig. Att jag efter mitt arbetspass kommer ta farväl av min mormor. För sista gången. Det blev för mycket för mig, jag sa till Max(min kollega då då), nä, vi drar vagnar sen måste jag nog smita.
På väg ut ur kylen, så krockar jag in i min systers chef, som är väl insatt i situationen, och säger"Hörru, miastro hur är det med dig". Då krasch landar jag, mitt i butiken så börjar jag att gråta, mitt bland kunder och kollegor.
Jag minns något att jag mumlar att jag ska bara dra kundvagnar sen ska jag dra, men min systers chef bara skakar på huvudet och klappar mig på axeln, och ber säger att det finns andra som kan göra det, din familj är viktigare. Så, gråtandes så smiter jag iväg mot omklädningsrummet, med Max i hasorna på mig som undrar vad som har hänt, vilket jag förklarar, vet inte varör jag gjorde det men det kändes skönt att någon fick reda på vad som hänt.
Efter att hastigt ha bytt om, så säger jag till min chef, med mina blodsprängda ögon efter att ha gråtit, att jag sticker nu.
Sedan, att se min mormor i såpass mycket smärta, hon var mer eller mindre borta när jag anlände. Det var ett snabbt besök, men jag tog min mormors hand och sa hejdå, och fick till svars, Tjenamors, vilket var det sista ordet som jag hörde henne säga.
Men det är inte bara negativa saker som har inträffat, jag har träffat en underbar flicka, något yngre än vad jag är, men hon är helt underbar, och hon har verkligen hälpt mig igenom denna jobba period. Men jag tror att jag känner betydligt starkare för henne än vad hon känner för mig.
Det får räcka för tillfället, förhoppningsvis så kommer det inte ta 500år innan jag skriver nästa gång.
Men i alla fall!!! Det har hänt såpass mycet den senaste tiden, att jag knappt vet vart jag ska börja. Så, prepare for wall of text of doomish.(Måste få skriva av mig helt enkelt)
Vi kan börja med något som har gått såpass fort att jag inte vet hur det gick till. Jag fick reda på att min mormor hade fått cancer, i lungorna och i levern på samma gång. Det slog mig inte att hon kunde försvinna ur mitt liv, men när min mamma ringde mig på jobbet, en onsdag vid lunch tid, och sa att det är nog dags att säga farväll, så föll min värld samman. Det blev helt blankt, min chef, som visste vad som hände efter att pratat med min syster(som jobbar i samma butik som jag) som redan sprungit iväg, sa att det var helt okay om jag ville göra samma sak. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, jag nickade väl och mumlade något, medan jag gick min väg ner tillbaka till min mejeri kyl för att fortsätta med mitt arbete. Min o-vetande kollega som precis anlänt malde på som vanligt, men det var bara blankt hos mig, jag försökte köra på som vanligt. Jag nämnde något att jag kanske var tvungen att jag eventuellt kanske är tvungen att smita iväg tidigare, och jag fick till svar "Visst, säg till när bara så drar vi vagnar först". Jag körde på, i kanske 10 minuter, innan allt slog mig. Att jag efter mitt arbetspass kommer ta farväl av min mormor. För sista gången. Det blev för mycket för mig, jag sa till Max(min kollega då då), nä, vi drar vagnar sen måste jag nog smita.
På väg ut ur kylen, så krockar jag in i min systers chef, som är väl insatt i situationen, och säger"Hörru, miastro hur är det med dig". Då krasch landar jag, mitt i butiken så börjar jag att gråta, mitt bland kunder och kollegor.
Jag minns något att jag mumlar att jag ska bara dra kundvagnar sen ska jag dra, men min systers chef bara skakar på huvudet och klappar mig på axeln, och ber säger att det finns andra som kan göra det, din familj är viktigare. Så, gråtandes så smiter jag iväg mot omklädningsrummet, med Max i hasorna på mig som undrar vad som har hänt, vilket jag förklarar, vet inte varör jag gjorde det men det kändes skönt att någon fick reda på vad som hänt.
Efter att hastigt ha bytt om, så säger jag till min chef, med mina blodsprängda ögon efter att ha gråtit, att jag sticker nu.
Sedan, att se min mormor i såpass mycket smärta, hon var mer eller mindre borta när jag anlände. Det var ett snabbt besök, men jag tog min mormors hand och sa hejdå, och fick till svars, Tjenamors, vilket var det sista ordet som jag hörde henne säga.
Men det är inte bara negativa saker som har inträffat, jag har träffat en underbar flicka, något yngre än vad jag är, men hon är helt underbar, och hon har verkligen hälpt mig igenom denna jobba period. Men jag tror att jag känner betydligt starkare för henne än vad hon känner för mig.
Det får räcka för tillfället, förhoppningsvis så kommer det inte ta 500år innan jag skriver nästa gång.
